Jag varken vill eller kan föreställa mig ett liv utan min pappa men idag fick vi beskedet att det inte går att göra något... Jag visste det nästan, har i två veckors tid gått och haft det på känn. "Jag kommer förlora min pappa", det har jag känt ända in i själen hur mycket jag än försökt förtränga det. Nu slipper han cellgifterna i några månader och då hoppas jag att han blir såpass stark att han orkar följa med oss ut på promenader igen. Vi har saknat honom! Sen får vi se hur länge det håller... Se till att vara rädda om varandra. Det låter som en klyscha men man vet verkligen aldrig vad som händer. Rätt som det är kan det ta slut...